En sjuk värld

Först läste jag det på metros hemsida, sedan på göteborgspostens och dagens nyheters, men troligen så står det om det på en mängd andra medier också. Jag kan inte säga annat än att frustrationen, ilskan, samt ledsamheten inom mig växte för varje artikel jag läste. Det här är bara så enormt sjukt.
 
Det är nämligen som så att det har kommit ut att modellagenturer har hållt till utanför en anorexiklinik i Stockholm. Detta i hopp om att hitta nya (sjukligt) smala modeller. Enligt artiklarna så ska de ha pratat och lämnat visitkort, till och med till en tjej som var så pass mager så att hon tvingades sitta i rullstol.
 
 
Det här är bara så sjukt och jag känner mig så enormt frustrerad så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Detta är ju ett så enormt konkret bevis på hur sjuka dessa ideal som finns är, men främst påverkar det ju de tjejer som faktiskt drabbats av dessa agenturers "raggning". En person som är drabbad av anorexi har ju en extremt vrång kroppsuppfattning. Om man då helt plötsligt får beröm för sitt utseende och till och med blir erbjuden jobb, så underlättar det verkligen inte behandlingen.
 
Modellagenturens ord blir som en bekräftelse på att alla de tankemonster som verkar där inne faktiskt har rätt, fast de i själva verket inte har det. Hur i hela friden ska det då vara möjligt att bekämpa dem!?
 
 

Ett litet erkännande

Jag erkänner att allt kanske inte är riktigt helt optimalt just nu. Allt kanske inte direkt är så som man skulle vilja och saker och ting kanske känns lite svårare än man skulle önska. Jag är lite borta, lite frånvarande just nu. Tidigare trodde jag att jag själv var den enda som hade märkt detta, men när man får veta att så inte är fallet så är det en liten varning.
 
 
Jag må vara lite borta, men jag vill göra klart för mig att jag inte planerar på att försvinna..igen... Nej, jag ska göra precis som jag i Newton Faulkners citat i föregående inlägg nämnde; jag ska blunda, ta ett djupt andetag och sedan börja ännu ett krig.

Det egna språket

Det nya ämnesområdet vi nyss kommit in på i svenskan har fått mig att tänka till lite. Vi har nämligen börjat prata om de nordiska språken, minoritetsspråken i sverige och nyttan med att bevara dessa. Detta kan kanske för många verka oerhört ointressant, men jag tycker faktiskt inte det (och det beror inte bara på att jag tycker det är oerhört intressant på grund av mina finska rötter och det faktum att jag faktiskt kan en del finska).
 
Nej, det beror mest på att jag tycker att det är så himmlans faschinerande med olika språk och jag själv är så enormt förtjust i vår svenska. Till skillnad från många som gärna verkar vilja gå över till engelska, så är jag en utav dem som gärna läser texter på lite "gammaldags" svenska och kan bli helt fängslad av fina och ibland lite kryptiska texter. Tanken på att svenskan (och många andra språk också för den delen) med tiden skulle försvinna och ersättas av t.ex. engelskan (vilket många faktiskt tror), känns för mig oerhört skrämmande. Ja, till och med de faktum att vi redan pratar en svenska som är helt invarderad av engelskan tycker jag egentligen är ganska sorgligt, även om jag själv förstås också gör det...
 
 
 
Så därför tycker jag väldigt mycket om, att vi nu får möjligheten att veta mer om hur vi bevarar vår svenska. Men att vi även får upptäcka några guldkorn i andra språk är inte fel alls och det har lett till att jag nu ligger och lyssnar på dansk musik. Ja, för till och med danska (som jag personligen inte tycker är det vackraste språket direkt) kan vara fint ibland.

Inte här

Huvudet mitt dunkar och jag konstaterar att det här inte direkt har varit min bästa dag på jorden. Efter en natt full av en mängd mardrömmar och sömn i ungefär 20-minutersetapper så var jag snarare tröttare när jag vaknade än när jag somnade. Jag vet inte riktigt var jag har varit i tankarna den senaste tiden - speciellt idag - men jag har helt klart inte varit där jag borde vara; när man missar att hälla i en liter mjöl när man bakar bröd, så är det ingen tvekan om den saken.
 
 
Jag tror på att det är okej att ha såna här perioder ibland. Jag tror man behöver det. Det är bara det att det är ett väldigt dåligt tillfälle just nu, speciellt med tanke på att jag imorgon ska skriva högskoleprovet för första gången. Så jag tar långa promenader och försöker tänka klart alla tankar så gott jag kan...
 
 

Dream catch me

Jag drömmer mig bort för en stund. Det är tvåtusentretton nu. Nästa år är tvåtusenfjorton, det år som jag alltid sagt ska bli mitt år. Ett år går fort. Snart står jag där och gör mig redo för allt som ska ske. 2014 kommer säkerligen bli bland de mest händelserika åren i mitt liv.
 
Student och 18-års dag på samma dag. Förhoppnigsvis tar jag körkort. Förmodligen söker jag in på högskoleutbildning och hoppas hoppas att jag kommer in, vilket i sin tur kommer leda till att jag flyttar hemifrån. Sen är det ju valår, så jag kommer rösta för första gången.
 
 
Detta är vad jag än så länge tror ska ske, men om det inte blir utbildning så blir det ett sabbatsår. Kanske med resor, kanske med jobb, kanske med flytt, kanske kanske.. Det känns spännande men samtidigt ganska läskigt att om ynka ett år så kommer allt förändras. Kommer man vara redo? Det är så lätt att känna sig så liten...
 
Samtidigt så kan man nog inte föreställa sig riktigt hur det kommer bli. Inget blir någonsin exakt som man tror. Även om det inte är så lång tid kvar så kan så mycket hända på vägen. Så allt man kan göra nu är att ta en tid för att drömma, medan man njuter av resan dit.

Du orkar inte hur länge som helst...

En gång så var det en psykolog, som när han höll ett föredrag om stresshantering, höll upp ett glas med vatten. Publiken förväntade förmodligen sig den klassiska frågan: "Är glaset halvfullt, eller halvtomt?", men det var inte vad vad psykologen frågade denna gången. Istället frågade han: "Hur tungt är det här glaset?" Han fick många svar på sin fråga, mellan ungefär 20g och 500g, men det var inte vad han var ute efter.
 
"Den exakta vikten spelar ingen roll"-fortsatte han. Allt beror på hur länge jag håller det. Om jag håller det i en minut så är det inga problem. Om jag håller det i en timma så lär jag förmodligen få ont i armen. Och om jag klarar av att hålla det i ett dygn, ja då lär ni få ringa ambulansen. Vikten är fortfarande den samma, men ju längre jag håller det desto tyngre blir det att bära.
 
 
När det gäller stress så är det på samma sätt. Man orkar inte bära saker och ting hur länge som helst, utan förr eller senare blir bördan så tung att man inte orkar vandra vidare. Precis som med vattenglaset, så behöver man ställa ner det ibland. Man behöver en stunds vila innan man med ny kraft orkar bära det igen.
 
Så försök tänka på det. Vilka bördor du än bär på, vad som än tynger ner dig, försök om möjligt att släppa dem för en stund. Vila, för att sen när du blivit stärkt kunna bära det som måste bäras.
 
Livet är kort, så glöm inte bort att leva.
 

Himmlans velande lilla jag

Åh, varför ska det vara så himmlans svårt att välja? Tankarna snurrar runt i mitt huvud som till råga på allt har envisats med att göra ont sen i lördags. Inte nog med att vi har kurser att välja, igår fick vi också reda på att de nästa vecka vill veta vad vi ska skriva gymnasiearbete om. Ja, för det är ju också så lätt att välja.
 
 
Jag vill så komma på något som jag verkligen brinner för, något som jag kan lägga ner hjärta och själ i. De riktlinjer vi har fått är att det ska handla om medicin eller hälsa (eftersom jag läser natur med inriktning medicin och hälsa) och visst är jag intresserad av det, "problemet" är att jag är intresserad av i princip allt som har med det att göra.
 
Så idag spenderade jag två timmar vandrandes runt bland bokhyllor på stadsbiblioteket för att få inspiration, men åh det finns så mycket! Jag hoppas verkligen bitarna faller på plats snart, gärna typ imorn om det går. Hade varit väldigt bra.

Vilken väg?

Det finns alltid så många val som ska göras och mest hela tiden så dyker den där nedrans beslutsångesten upp. När det gäller val som förmodligen kommer att påverka ens framtid ganska mycket så är det förstås lite extra svårt och man velar lätt fram och tillbaka...
 
 
...och det är vad jag gör nu. Vilka kurser ska jag läsa nästa år? Vilken behörighet behöver jag? Ska jag utöka? Kommer jag lyckas? Kommer jag orka? Vad vill jag? Att det ska vara så svårt.
 
Nästa vecka så blir det i alla fall att välja och jag tror att det lutar mot att jag väljer Matte 5 som IV-val och utökar med en kurs i skrivande. För behörigheten från matten behöver jag och matte gillar jag så jag vill läsa den kursen. Om jag får den utökade kursen i skrivande så blir det bara för intresses skull. Betyget kommer nämligen i såna fall inte ens räknas med i betygssnittet, vilket på sätt och vis kan vara skönt för att minska prestationskraven. Men ja, det vore verkligen kul att få utveckla mitt skrivande, så det blir nog så...
 

It´s not a bad life, just a bad day

Idag så var det tänkt att jag skulle stanna kvar efter skolan för att senare gå på en konsert som esteterna anordnar. Jag hade egentligen sett fram emot det men idag var jag inte alls på humör, så jag gick inte.
 
 
För idag är det en sån dag. En sån dag när allt kanske inte riktigt känns så bra som det verkar och tankarna kretsar lite för mycket kring ordet "varför". En sån dag när allt man önskar är att få krypa ner under täcket, somna och sova länge länge - tills verkligheten har blivit en ny. Men det kan man ju inte riktigt, så istället tänker jag på några fina ord jag läste en gång: "Om man blundar ser man mörker, men gör man det tillräckligt länge så kan man se ljus". Så jag stänger ögonen och önskar. Hoppas att det inte tar allt för lång tid..

Om att ta en dag

Det finns något jag är ganska så dålig på och det är - hur konstigt det än må låta - att ha en slappdag. Så många kvällar så har jag tänkt att imorgon, då ska jag ta och ha en riktig slappdag, gå runt i myskläder precis hela dagen, sörpla en massa te och spendera i princip hela dagen med filmtittande. Men blir det så? Nej du. Jag kommer hela tiden på en massa saker som jag skulle kunna göra, både roliga och mindre roliga och på kvällen konstaterar jag att det som skulle blivit en slappdag blev en helt fullspäckad dag.
 
 
Det kan väll kanske vara bra på sätt och vis. Jag får mycket gjort och många utav sakerna jag hittar på gör jag ju för att jag vill och tycker det är roligt. Samtidigt så tror jag dock att en slappdag då och då när man verkligen bara tar det lugnt, skulle kunna vara välbehövligt ibland. För både kropp och psyke. Så därför ska jag försöka mig på att bli bättre på att ta sådana lite då och då.

Åh du är som stjärnorna, men så långt kan jag inte nå

 
Så många gånger har hon sagt att det inte längre spelar någon roll. Det gör ingenting att hon inte kan få det hennes hjärta så länge suktat efter. Det är inte honom hon vill ha, han råkar bara vara väldigt perfekt på alla sätt och vis..

Varför kan hon då inte sluta nämna hans namn? Varför känns livet alltid lite extra bra i hans närvaro? Varför, varför, varför när allt är så himlans omöjligt?

Tror det är dags att lära känna varandra igen

Det är en märklig känsla när man besöker vänner man inte träffat på tre hela år. När man väl sitter där så känns det som om det var igår man sågs. Det är som om man tror att inget har skett under tiden, som om ingen har förändrats, men sanningen är att ingen av oss är den samma som sist. 
 
Orden tar inte slut, man kan prata i evigheter. Hur har du haft det? Vad har hänt dig? Det blir som om man ännu en gång lär känna varandra. För tre år är en lång tid och allt eftersom så dyker minnen upp. Visste du att det här hände? Och jag har.. Och jag tycker... Jag hoppas.. Jag vill.. Jag ska..
 
 
Lite mer än fem timmar senare så går solen ner bakom granarna på vännernas gård. Man känner varandra något bättre, men åh va man önskar att mer tid funnits. Varför ska det alltid vara så? Vi vinkar hejdå och lovar varandra att vi fram över ska ta tiden. Precis som varje gång. Denna gången ska vi mena det.

Mitt 2012, del 2 av 2

 
2012 är också året då jag kom på att det är väldans skoj att ta "leka" med frukosten. Även om detta kanske inte är en specifik stor händelse detta året så måste jag ändå nämna det i min lilla "summering" för det har verkligen gjort mina mornar finare.
 
 
Och när vi ändå håller på att prata om ätbara ting så måste jag ta upp att jag älskar att jag har tagit mig tiden att baka mer detta året. Jag tycker att det är så enormt roligt, speciellt när man får möjligheten att göra andra glada med det man bakat och i år har jag verkligen gjort allt från bullar och tårtor till bröd och glass. Jag är också glad över att jag faktiskt har tillåtit mig själv att njuta mer av livets söta, för det gör ju livet bara godare!
 
 
Men det här året har ju faktiskt bestått av en himlans massa andra fina saker också som jag egentligen skulle kunna skriva hur mycket som helst om. Jag minns flera tillfällen då jag tittat in i en väns ögon och sagt "snälla påminn mig om denna dagen när livet känns lite extra tufft". Bokmässan var en utav dessa stunderna, då jag fick möjligheten att träffa Underbara Clara, men även konserterna då jag fick möjligheten att sjunga med en stor blåsorkester.
 
Andra saker jag minns är utflykter med min fina lillebror. I år har vi haft en heldag i Göteborg med frukostmys på ett fint café, vi har cyklat långt lång på vägar vi aldrig tidigare sett till en strand vi aldrig tidigare besökt, vi har gått på spökvandring, vi har vart på bio, ätit gott på resturang och mycket mer. Jag minns också så himlans mycket annat, som till exempel kalas, midsommarfirande, valborgsmässoafton, trip till Stockholm, pyssel, dagarna i Varberg med min fina Lovisa och så himlans mycket mer, men för att begränsa mig så tror jag att jag stannar där.
 
Jag hoppas att ditt år har varit fint. Berätta gärna i en liten kommentar om vad som har gjort ditt år.

Mitt 2012, del 1 av 2

Det är första gången som jag verkligen gör en "summering" av året som gått, men det var en bra idé, för jag har mest insett att det här året har varit ganska så bra ändå. Det har varit enormt tufft år, på många sätt, men trots det så har detta året bestått av så många fina ting som vägt upp allt.
 
För det första så började jag ju blogga i år och det vill jag säga var ett riktigt bra val. Tycker det är så himmlans roligt och förhoppningsvis så är ni ju i alla fall några som tycker om att kika in här.
 
 
Stor del utav mitt 2012 har bestått av skola. Jag har varit stressad som bara den och ibland känt att jag inte gör annat än att pluggar, men jag skulle ljuga ifall jag sa att det inte har varit roligt också. Jag är glad över att det händer mycket skoj på skolan och över att jag har en så bra klass som jag har så roligt med. Det är en stor del med många små ljusglimtar som har gjort detta året bra. Jag har ju dessutom lärt mig en himmlans massa saker, både intressanta och mindre intressanta saker. Men att lära sig saker och bli bättre på saker och ting är ju inte fel alls!
 
 
Men detta året har även bestått av större händelser som har varit bra och ett exempel på det var resan till Santorini i Grekland. Jag har varit där enormt många gånger, men denna var speciell. Det hade varit lång tid sen sist, mycket hade hänt och jag hade längtat "hem" till Santorini som bara den. Så det var fint att återvända. Jag njöt av att vara helledig, firade min födelsedag, vandrade runt på gator jag älskar och umgicks med fina människor. Måste erkänna att jag längtar tillbaka till den veckan...
 
 
Men inget slår Elida, segelbåten som jag varit på två gånger detta året. Första gången var som konfirmandledare under en helg, men andra gången var klart bäst, då jag var där som extrabesättning under tio hela dagar. Då var en himmlans massa underbara konfirmander från Luleå där på läger och jag är så glad över att jag fick möjligheten att träffa dem! Visst, jag har bara träffat dem under de tio dagarna, men jag kommer för evigt minnas varenda en av dem.
 
Och jag lärde mig så enormt mycket under dagarna som extrabesättning. Allra främst så lärde jag mig saker om mig själv och det är jag så enormt glad över! De dagarna är en utav anledningarna till att jag inte är densamma som förra nyåret.

Mycket utav det onormala blir så lätt normalt

Härom dagen när jag satt på bussen och nästan var hemma, så klev en kille på bussen. Det fanns en mängd lediga platser, trots det så satte han sig på platsen bredvid mig.

Jag hade absolut inget problem med detta, men något som slog mig var hur märkliga vissa normer är. Att någon sätter sig bredvid någon den inte känner anses inte som normalt. Man gör det endast om alla andra platser är upptagna och man inte har något annat val. Man kan åka samma tur varje vardagsmorgon och med i princip samma personer varje dag, men ändå inte ha någon aning om vad någon heter.
 

Men varför i hela friden är det så? Här har vi en jättebra möjlighet att lära känna nya människor, få höra om andra människors tankar, liv och upplevelser. Varför drar vi inte nytta av denna möjlighet? Varför passar vi inte på att få ett litet trevligt samtal, när vi ändå i princip bara sitter där?

Jag tycker detta är väldigt märkligt faktiskt. Att den där killen satte sig bredvid mig var ju bara trevligt. Nu pratade vi inte direkt eftersom jag vid nästa hållplats skulle av, men hans hej och hans stora leende lyste upp min dag. Tänk om vi kunde bli lite bättre på det. Tänk om vi kunde bli lite bättre på att lysa upp varandras dagar.

Äkta Blondie

Jag gillar att läsa hemska och sorgliga böcker. Detta för att det ofta innebär att de är väldigt gripande och får en att faktiskt känna något. Speciellt självbiografier är jag extra fast i, eftersom jag tycker att det är väldigt intressant att få läsa om livshistorier som faktiskt har existerat och som har varit en riktig människas vardag. Jag gillar hur den sortens böcker ger mig en ökad förståelse för så mycket och får mig att fundera kring allt från saker som händer ute i världen till saker i mitt egna lilla liv.
 
 
Om du tycker som jag så rekomenderar jag dig att läsa boken Blondie, som är en historia skriven av Birgitta Andersson och som till stor del är baserad på hennes liv. Mer än så behöver jag inte säga.

Varför denna känsla?

När jag står hemma på mitt rum och sjunger orden i Brandi Carlile´s "The Story" och tar i från tårna och verkligen lever mig in i låten, så frågar jag mig själv varför i hela friden jag om och om igen tackar nej till att vara med på konserter och liknande. Jag har en sån längtan efter att stå på någon form utav scen igen, för det var så länge sen nu. Det hade varit så häftigt att få sjunga en låt som "The Story" och verkligen ta i som bara den, någon annan stans än inne i mitt rum. Så varför tackar jag nej? Svaret är enkelt: på grund av nervositeten.
 
Åh jag blir så arg på mig själv! Det finns ju verkligen ingenting bra med nervositeten, den bara förstör. Jag blir stel som en pinne, pulsen blir skyhög och jag intalar mig själv att rösten kommer spricka på varenda ton. Då blir det inte bra. Då kan man inte sjunga "The Story" på en riktig scen.
 
 
Om någon av er har något tips på hur man blir kvitt sin nervositet, eller i alla fall kan få den att lätta något, så får ni gärna skriva en liten kommentar. Det skulle göra mig glad.

Om sånt som brukar finnas men inte finns

Söndag. Sista dagen av lovet. Ångest?
 
Nej du, inte alls faktiskt! Den där klumpen som ofta sakta börjar växa inne i magen min, dagen innan skolan drar igång igen efter ett lov, den har inte dykt upp alls idag. Åh va det känns underbart skönt! Visst har jag haft ett fint lov, men av vissa anledningar så kan det faktiskt på sätt och vis kännas skönt att skolan drar igång igen. Visst, det kommer förmodligen bli en tuff period i skolan nu, men det tynger mig inte särskilt mycket för tillfället. Jag känner mig liksom beredd.
 
 
Jag hoppas att så många som möjligt av er också slipper känna den där klumpen, för egentligen så är den så onödig. Försök va positiv och försök sätta ett leende på läpparna, då blir det lite enklare. Kanske lättare sagt än gjort, men försöka bör man.
 
Och kom ihåg att man aldrig kan göra mer än sitt bästa. Ville bara påminna om det då jag själv verkar ha en tendens att glömma bort det ganska lätt...

Nytänkande gällande lösgodis på Ica Maxi

Hoppade in en snabbis på ICA Maxi idag också, men denna gången för att jag skulle köpa Halloween-godis till en tårta jag har tänkt baka. Jag hade hört att det var lite förändringar på sättet att plocka lösgodis på Maxi och nu fick jag se det själv. Godiset låg som i slutna behållare med bilder på så att man skulle se vilken sorts godis det faktiskt var i. För att få godis i sin påse (eller pappersburk) så skulle man hålla den under ett "rör" och sedan trycka på en knapp bredvid för att en lucka i röret skulle öppnas och godiset falla ner. Och då kom inte en godis, utan ofta mååånga och en massa "sockerrester".
 
De som ligger bakom denna idé är företaget Mixmo och deras tanke med "godisautomaterna" är att det ska vara fräscht, hygieniskt och ett roligt försäljningssätt som ska locka fler att köpa godis. Det kan jag i för sig hålla med om. Det är mycket fräschare när godiset inte ligger helt öppet och automaterna lockar nog väldigt många, speciellt små barn som tycker att det är väldigt kul att trycka på knappen och när det "helt plötsligt" trillar ner godis från röret. Men vad är haken då? Jo, det är inte alltid så lätt att "träffa" påsen. Det låg hur mycket godis som helst på golvet, det var till och med en som stod och sopade undan en massa med en stor sopborste. Hur bra är det egentligen?
 
 
Och jag kan inte heller låta bli att tycka att det hela är ganska sjukt. Det var inte länge sen man köpte lösgodis styckvis. Man stod i en kiosk och pekade och sa: "jag vill ha en sån, en sån, två såna och sen sån" och sen plockade han som jobbade i kiosken upp varje godis enskilt ur lådan med en stor pincett och la försiktigt ner i påsen. Hur är det nu? Jo nu har vi till och med gått från att plocka godiset med spadar till att man trycker på en knapp och godiset trillar ner. Det tycker jag är ganska sjukt...
 
 
Om ni vill läsa mer eller se bilder på godisautomaterna så kan ni till exempel göra det här och här.
 

Vi skall icke giva upp

Virade min mysigaste halsduk runt halsen, stoppade Newton Faulkner i öronen och begav mig ut på en kvällspromenad i höstkylan, även om jag egentligen borde suttit hemma och räknat fysikuppgifter. Det var dock ett bra val, för jag behövde verkligen en lugn stund. Det slog mig hur hela denna veckan har bestått av så himmla mycket "flashbaks" och det tillsammans med stressen i skolan har inte varit någon bra kombination, utan lett till flera "deppdagar".
 
 
Men nu känns det som att jag börjar få mer energi igen och Newton Faulkners ord gav mig ännu mer styrka, så därför avslutar jag detta inlägget med några av hans rader
 
"We're capable of so much more. Than the statistics on the news
If we don't wanna fight anymore. Well then it's up to us to choose
That's why I'm not giving up yet. No, I'm not giving up yet

Hold on to any truth that you find.
It's so hard these days to tell right from wrong and wrong from right
But I'm not giving up yet. No I'm not giving up just yet"